Alltid i ett öppet spår
Mer än halva året har gått och ännu är det några mil kvar för Stockholm Frontrunners att nöta. Utöver ofrivilliga intervaller i Riga på grund av rödljus, eller för den delen frivilliga och supertuffa i Prideparaden väntar nu hösten vid Zinkensdamm, under Hässelbyloppet och troligen också en mara i Nice.
Vi syns och vi gillar det, vågar jag gissa. Våra klubbtröjor riktigt lyser bland alla andra färger i olika lopp och på Stockholms gator. Att tröjorna är specialdesignade för klubben gör många av oss extra glada. Regnbågsfärger mot en lustfylld gröna botten.
Är vi då alltid så ”glada” som vi framställer oss. Klart att det finns nyanser. Det vet alla. Men att få träffas efter ett träningspass på lördagar och snacka om förberedelserna inför nästa lopp, eller det där biobesöket som någon ordnar emellanåt får oss att chilla och njuta lite mer av det goda livet. Vid månadsskiftet augusti och september åkte vi ett gäng till Lettlands huvudstad för att ”löpa amok” bland de anrika jugend-kvarteren och gröna parkerna. Det gick så där på grund av stadens alla rödljus. Samtidigt höll andra ställningarna på hemmaplan vid Zinkensdam, som alltid. Tydligen var det lika varmt här i Stockholm, som i soligt vackra Riga. För dörren står nu som sagts en del lopp i höst. Alltid är det fler än tre av oss som deltar från klubben. Och när vi hittar våra kompisar som springer för andra lag som nu under Stafesten för UNICEF i augusti hejar vi friskt på varandra.
I oktober fyller klubben sex år, och med ett annalkande knytkalas ser vi till att träffas igen i något mer civilt ledig klädsel. Då kommer nog rövarhistorierna fram från halvmaran i Stockholm där några av våra medlemmar springer och andra hos oss bemannar en vattenstation. Bara det är så kul, att kunna ställa upp. Under kalaset kommer vi säkert få höra en del skitsnack från Köpenhamns motsvarighet veckan därpå. Och har vi tur bubblar och babblar vi även om vårt eget Run for Pride vid Sjöhistoriska i somras som vi är med och organiserar. När jag kom med i föreningen promenerade jag av olika anledningar mest. Nu springer jag och lär känna en hel del sköna personer. Våra jobb är inte intressanta, eller var vi bor. Nej. Det är gemenskapen och det roliga med att träffas över något annat. Under löpturerna besöker även andra Frontrunners från hela världen oss, och vi stöttar våra asylsökande med våra löp- och fikastunder. För mig är lördagarna med klubben en krydda och bra start på helgen, med ett gäng personer inför vilka jag slipper förklara mig så mycket. Och bara det är viktigt.
Genom att vara med kan jag också utmana mig själv. Det räcker med en sådan enkel sak som att se hur andra utvecklas. Glädjas åt andras framgångar. Det inspirerar och ger mig draghjälp i träningen. För att inte glömma löpskolningen vi har. Hos oss är det alltid ett öppet spår och vi är alltså en stolt idrottsförening för hbtq-personer och våra vänner i alla åldrar. Vi väljer mellan löpning och motionspromenader oavsett om vi är nybörjare eller vana motionärer, och vi prioriterar vår sociala gemenskap.
Text Frederik Abbemo
Foto My Olsson
