• Kilometerverket

Asics Stockholm Marathon i egen regi lördag 30 maj

Det hela började när Coronaviruset kom och ställde till det för oss. Vi (Karin, Rosie och Annika) tränar med TSM Running inför Stockholm Marathon och är även TSM löpcoacher för de som tränar för att springa maran på 4:45 eller 5:00 timmar. Jag, Annika, har också sprungit maran som farthållare för 5:30-timmarsgänget ett antal gånger. Först blev vår TSM inomhusträning i Sätrahallen på torsdagskvällar inställd och sedan blev även TSM utomhusträning med långpass på söndagar inställd from söndagen 15 mars. Men skam den som ger sig. Vi var några som bestämde oss för att fortsätta att springa på söndagar i egen regi. Vi bestämde oss direkt för att springa i lugn fart med gåbackar, alltså strunta i farten och fokusera på längden på passet. Vi pratade lite om att springa maran på något sätt den 30 maj men bestämde inget. Själv fick jag problem med sköldskörteln och fick börja äta Levaxin. Jag var helt slut på passen trots att vi körde långsamt så jag tänkte för mig själv att maran orkar jag inte springa i alla fall.

Söndagen innan maran sprang vi 25 km drygt. Rosie sprang dessutom hem efter passet och fick 29 km. Då tog vi upp det här med maran igen. Vi bestämde oss för att ses på Stadion kl 10:00 den 30 maj och ge oss ut på första varvet och sedan andra varvet och springa så långt vi orkade. SL-kort och pengar skulle tas med. Hur skulle detta gå? Skulle vi orka hela vägen runt? Vi hade ju inte direkt haft någon nedtrappning inför maran. Merja hörde också av sig och ville hänga med och springa.

Hur laddar man då? Jo man bestämmer sig och laddar för maran, alltså laddar både mentalt att man ska fixa det men även med en massa energi. Bananer brukar vi få under loppet borta vid Fältöversten. Där tänkte jag att vi tar första depå-stoppet och går in på Seven-Eleven och köper bananer samt fyller på dricka i vätskeblåsan. När jag tänkt ut detta var det kört – det var hela maran som gällde! Nu var jag på! Det var allt som behövdes för att övertyga mig att jag skulle fixa det.

Dags för maran, lördag 30 maj. Vilken tur med vädret vi hade, strålande sol och lagom temperatur samt lite blåst. Vi sågs utanför Stadion kl 10:00. (Bild 1) Där var det några till som samlades och sprang iväg. Vi var fyra personer från start, Karin, Rosie och jag som tänkte köra maran samt Merja som skulle hänga med en bit in på andra varvet. Hualigen – tjuvstart med 2 timmar och 10 min! Men det kändes bra och vid Kungsholmen sprang vi längst ut där det är gågata. Egentligen viker banan av lite tidigare för att undvika gågatan. På Kungsholmen stod Rosies man och dotter och hejade. Vi stannade en stund och pratade med dem. Jag och Rosie körde nettotid och stoppade klockan när vi handlade längs vägen, tog depåstopp etc. Karin körde bruttotid. Det blev mycket stopp längs banan som man normalt sett inte har på maran, därför tog jag bara tid när vi rörde oss framåt på banan. Det flöt på bra och vi passerade utanför Stadion och vek höger på Valhallavägen in på andra varvet. Längst ned på Valhallavägen var det dags för bananpaus och vi gick in på Seven Eleven och handlade bananer och sportdryck. Det tog lite tid men det gjorde inget. Snart var det dags för nästa stopp. Vid Berwaldhallen kom Karins dotter och bjöd på Coca Cola och chips. Mums! (bild 2) Vi passade också på att fylla på vätska i våra ryggsäckar. Det är ett litet pyssel att få upp korken på min Camelbak, den kärvar lite. Sedan får man ta ut allt innehåll för att kunna fylla på vatten. Tar lite tid men tid har vi gott om! Solen skiner och 17 km är avverkade.

På väg igen mot Djurgården. Vid Djurgårdsbron passar vi på att gå på toa. Spännande att testa, funkade bra att låsa upp med bankkort. Skönt att tvätta händerna och hälla vatten i kepsen! När alla var klara sprang vi vidare och tog gåbackar i uppförsbackarna. Halvmaran passeras. Vid Nordiska muséet kommer Karins 90-åriga pappa cyklandes och hejar på oss. Vi stannar och pratar en stund. (bild 3) Sedan drar vi vidare ut på Strandvägen. Vid Dramaten vänder Merja hemåt mot Stadion och får därmed sina 27 km. Bra jobbat! Jag meddelar att jag har en liten tub Icepower med mig. Vi är ju bortskämda med att få Icepower på trötta ben vid Slussen. Vi stannar högst upp på en liten backe på Hornsgatan och jag tar fram tuben. Karin ser lite stressad ut – hon hittar inte sin lilla påse med hemnycklar, SL-kort och kreditkort. Hon vänder ut och in på hela ryggsäcken men lilla påsen är borta. Hur gör vi nu? Jo sagt och gjort – Karin ringer sin pigga pappa som nu befinner sig ute vid Husarviken på Norra Djurgården. Hon förklarar vad som hänt och snälla pappan vänder om och cyklar tillbaka till Djurgårdsbron för att leta efter påsen. Vi smörjer därefter in våra ben med Icepower, tar lite dricka och något att äta och springer sedan vidare. (bild 4) Vi följer banan ner mot Söder Mälarstrand, tråcklar oss förbi Slussen och ut på Stadsgården. Ingen musik som spelar men solen flödar och det flyter på bra. Sedan blir det gåbacke upp på Folkungagatan med dricka och lite energibars. Nu börjar vattnet ta slut i ryggsäckarna och vi hittar en korvkiosk som säljer vatten. När jag håller på att fylla vatten i min ryggsäck hör jag en duns. Det är en man som snubblat på en kant och fallit precis där vi står. Som tur är klarar han sig bra, lite skrubbsår bara. Systemkameran och vinflaskorna han köpt höll! Vi pratade en stund med honom och sedan drog vi vidare över Söder. Det var ju sol som sagt och mycket folk ute. När vi närmade oss Medborgarplatsen fick vi gå en del eftersom det var så mycket folk på trottoaren.

Efter en stund ringer Karins pappa och säger att han inte hittat hennes påse med värdesaker. Tråkigt. Det blir väl till att polisanmäla när Karin kommer hem. Det går bra att springa konstigt nog. Trodde det skulle vara värre! Men nu är det snart inte långt kvar. Dags för Västerbron. Här höll vi på att blåsa bort, uppfriskande. Längst ner på bron mot Rålambshovsparken stod Rosies man Johan och dottern Emma med chips, Coca Cola och salt godis. Oh vad gott det var! Emma var så glad och stolt över sin mamma. Roligt!

Nu har vi inte långt kvar. Känns bra. Det är vägarbete i Gamla stan så här har det blivit en liten omväg båda varven. På Strandvägen börjar det gå lite segt för mig och jag blir lite efter men vi har gåbacke på Narvavägen så jag kommer ifatt! Vi håller ungefär den fart jag brukar hålla som farthållare på Stockholm Marathon, så det känns invant för mig. På Karlavägen börjar vi inse att de små omvägar vi gjort innebär att det blir ultra idag. Vid maratondistansen har jag 5:33 timmar i nettotid. Som farthållare ska jag gå in på 5:30, så vi har hållit ungefär den fart jag brukar ha när vi rört oss framåt. Men det har ju varit en del stopp också (då jag också stoppat klockan som sagt). Vid Stadion får vi springa in via Lidingövägen och vi avslutar med ett helt varv på Stadion. DIF-ankan måste så klart skrika ” Full fart framåt – håll tätt bakåt, heja Djurgården” när vi passerar ståplatsläktaren. Är man Djurgårdare så är man. Karin skrek faktiskt Heja AIK på Söder när vi mötte en AIK:are!

När vi gått i mål så var min man där med Coca Cola, chips och godis. Tack för det, det smakade bra! Karins syster var också där för att skjutsa Karin hem. SL-kortet var ju på vift. Rosie fick lift med dem. Jag har bara 1 km hem så vi gick, jag och min man. När jag kommer hem får jag ett härligt besked från Karin. En person har ringt och sagt att hon tagit hand om lilla värdesakspåsen. Karin och hennes syster hämtade upp den på hemvägen. Slutet gott – allting gott!

Men någon medalj och fin Finishertröja fick vi inte i år! Men vi fixade maran. 43,5 km och nettotid i rörelse 5:42.

/Annika Rosengren