Träning: Långpass och lyckligt ovetande

Överraskningsmoment. Ibland är det bra att inte ge hjärnan mer information än nödvändigt. Den har tillräckligt att göra som det är ändå.

När jag hoppade på bussen i lördags morse för att möta upp de andra i Fredrikshof för veckans långpass, var det i tron att jag skulle springa ca 23 kilometer i distansfart med fartökning mot slutet. Det passade mig bra eftersom jag inte sprungit ett ordentligt långpass på över en månad.

Sex tappra hade samlats vid klubblokalen. Vi bestämde oss för att springa runt Kungsholmen och Söder. De första åtta kilometrarna ägnades åt att reda ut vems fel det egentligen var att takten var 20 sekunder per kilometer snabbare än den tänkta. Alla var överens om att det vore bra om farten sjönk något, men varje gång frontlöparen blev utbytt resulterade det bara i att farten ökade.

Nästkommande tio kilometer försökte vi enas om när fartökningen skulle inledas och hur fort det skulle gå. Vid det här laget började det dessutom stå klart att vi inte skulle vara hemma efter 25 kilometer utan snarare 30. Beslut: dra på i halvmarafart efter västerbron – så länge du orkar.

”Nu bombar vi!”

Dumt nog lurades jag med i ett litet tjuvryck på västerbron, precis innan fartökningen. Väldigt barnsligt att gå med. Fanns ingen anledning till det.

När fartökningen väl kom efter 22k blev det uppenbart att halvmarafart är ett relativt begrepp. Gruppen blåste på i farter som ligger en bra bit söder om min. Jag hakade på. Gick dessutom upp och drog under en sekvens. Precis som om det skulle förbättra mina chanser att orka hela vägen? Som sagt – väldigt barnsligt.

Efter fem kilometer blev jag tvungen att släppa. Surt men antagligen förnuftigt. Vilade en kilometer innan jag avslutade med två kilometer i vad som är min marafart. Sammanfattningsvis ett, kanske, lite för hårt pass, men ett väldigt gott styrkebesked att gå in i grundträningsperioden med.

Maratonprofilen Frank Shorter menade att du måste glömma ditt senaste maraton innan du kan springa nästa. Hjärnan får inte veta vad som väntar. Jag köper det argumentet. Hade jag vetat det exakta upplägget på lördagens pass är det inte säkert att jag hade genomfört det på det sätt jag gjorde. Det är naturligtvis inte bra, eller önskvärt, att ge max varje pass. Men att lockas ge lite mer än vanligt då och då kan inte vara skadligt. Att vara lyckligt ovetande är vackert ibland.

Text: Adam Wahlfeldt