Ändrade planer – Det blir inte alltid som man tänkt sig
Nej det blir inte alltid som man tänkt sig. Eller – det blir väldigt sällan som man tänkt sig. Det är helt enkelt något att räkna med. Ändå blir jag lika förvånad, förtvivlad och förvirrad varje gång det händer.
En av delarna i årets maraplan var att komma upp i högre volym. Efter en lång upptrappning hade jag fått till fyra veckor på raken runt 120 kilometer, varpå en välförtjänt vilovecka var planerad. En vecka som sammanföll perfekt med familjesemester på Gran Canaria.
Efter sju dagar med lätt alternativträning och support från Lollo & Bernie kände jag mig i kanonform och redo för nästa träningsblock. Mer fartpass. Nu jäklar!
Men icke. Varje pass, varje kilometer, kändes tungt. Det var som om återhämtningen slutat fungera helt. Det hela kulminerade på söndagens långpass planerat till 35k. Efter 8k ville jag gråta (tror att jag gjorde det i Brunnsvikens norra del). Efter 20k pep jag in på Stadion för att piska ur det sista med tio snabba varv (skolboks-dumt). Efter 26 kilometer gav jag upp. Borde antagligen gjort det tidigare, men det finns ju alltid hopp om att det ska “släppa”.
Vilket det sällan gör. Väl hemma spenderade jag några timmar med att att googla olika bristsjukdomar. Efter ett besök på apoteket kom jag hem med en påse blandade piller. Allt från järntabletter till folsyra och B-vitamin.
På natten fick jag förklaringen till formsvackan. Jag hade inte rubbad funktion i sköldkörtel på grund av b-vitaminbrist. Jag var inte heller gravid. Jag var förkyld helt enkelt. Ordentligt.
Fem dagars feber följdes av en avgrundsdjup hosta som förde tankarna till sanatorium. Det hela avslutades med en bihåleinflammation och antibiotikakur. Dryga tre veckor – borta.
Att tappa hela april månads träning när Sthlm Marathon går i börja på juni är inte bra. Det är kasst. Efter den första veckan på fötter med löpning avklarad känns formen långt ifrån där den borde vara.
Jag stänger inga dörrar, men för att ta udden av det har jag lovat mig själv att inte ställa mig på startlinjen om jag inte känner att jag har 2.50-form i kroppen den 3 Juni. En trist attityd kan tyckas, men jag känner mig själv och vet att jag inte kommer att vara nöjd med något mindre än det. Start till varje pris kommer bara att sluta med en skada.
Det är ingen stor sak egentligen. Saker händer och det är bara att justera planen efter det nya läget. Nu är fokus att träna på som vanligt. Försöka komma upp i volym och fart igen utan att dra på mig en skada.
På lördag är det dags för Kungsholmen runt 21k. Jag har satt det som mitt interna kval för start i Sthlm Marathon eller inte. Jag tänker att den form jag är i på lördag är den form jag har att spela med. Med tre veckor kvar kommer det inte att ske några fysiologiska mirakel.
För att det ska kännas som att jag har en chans på 2.50 vill jag göra ett resultat på lördag i området kring 1.21, utan att behöva knäcka mig fullständigt och bli konvalescent efteråt. Mitt personliga rekord från förra året är 1.23 och mitt mål för säsongen var under 1.20.
Hade allt gått enligt plan hade det varit en tuff målsättning. Nu är det lite tuffare. Men som sagt, det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig.
Av: Adam Wahlfeldt
