Planering och intuition

I söndags hällregnade det. ”Självmordsväder” brukar min fru kalla det. Men kl. 13.00 stod Janis, Mikiel, Jonas och Bilal där och väntade utanför Akalla by. Det är sånt som får ett gammalt tränarhjärta att bulta som om jag vore 20 igen.

Jag tog fram mobilen ur fickan, drog igång spellistan ”fanfarer” i Spotify och så sprang vi iväg till tonerna av Wagners Pampiga ”Valkyrie-ritten”.  Efter 200 meter var vi alla dyngblöta men den pampiga musiken hjälpte oss hålla humöret på topp.

När vi kom till Tensta så skulle vi springa intervaller runt Tenstas största hus, ”Tensta Tower”. Jag tyckte det var en bra dag för att bryta rutinen, så vi tog en trappsprint istället, försten upp till 18e våningen. Först skickade vi iväg den som jag trodde skulle vara långsammast. När han var på första våningen fick den nästa långsammaste löparen springa iväg, osv. Eftersom jag själv bor 6 trappor upp och aldrig tar hissen så tog jag själv platsen som seedad etta. Istället var jag sist upp. De hade sprungit som om vargen vore efter dem. Det borde jag kanske ha förstått. Ingen ung kille vill ju bli upphunnen av en 58-årig gubbe.

Sen joggade vi ner till Spånga IP. Där sprang vi 5*300m. Vi startade vid målgången så att vi får två kurvor på trehundringen. Jag tog bana sex och den som var tröttast av ungdomarna fick ställa sig på bana ett. Han kommer faktiskt springa 300 meter medan jag får springa 336 meter. Bilal valde bana fem. Då springer han 330 meter. Målet är att alla ska springa ungefär bredvid varandra hela vägen. När vi går i mål så joggar vi 100m och sen är det dags igen. Det är ett ganska typiskt intervallpass eftersom det gör det lättare att hålla ihop en heterogen grupp. Som tränare har det blivit min specialitet. Grupper där alla är på samma nivå är lätta. Heterogena grupper kräver mycket mer kreativitet och erfarenhet.

 

Gruppen höll ihop i fyra intervaller, men på den femte så sprack det. Jonas och Janis sprintade iväg i en helt ny fart. Efter 100 meter var de 30 meter före oss andra, men efter 250 meter stannade Janis. Då skrek jag ”KÖÖÖR!” Jag ville förstås heja på honom, men just då var så mycket luft på väg upp ur lungorna att det blev rena tordönsstämman; tonläget som som tutan på ett jättestort fartyg ungefär. Janis blev snarare rädd än peppad. Han sprang i mål, så det fungerade ju, men efteråt fick jag be om ursäkt. Jag kände mig lite som Björnen Baloo när han har knockat Mowgli och ursäktar sig med ”Jag tänkte inte klippa till honom så hårt”.

För några månader sen läste jag en artikel om kråkor. Äldre kråkor tillrättavisar ofta de yngre kråkorna ganska hårdhänt. Men efteråt är de extra snälla, som för att kompensera. Jag gjorde en kråka. Jag föreslog att vi har kört tillräckligt hårt för dagen och att vi joggar upp till Romeos café i Rinkeby centrum. Det förslaget köpte de genast, så en kvart senare satt jag där med en espresso och en av stans bästa baklava (söt arabisk kaka) och pratade med killarna.

I söndags blev ingenting som det var planerat, men det blev rätt bra ändå.