Vinterlöpning och förväntningar
När jag blundar och tänker på vinterlöpning ser jag en halvfrusen tallhed med några centimeter skare toppad med lite nysnö. Naturens eget superunderlag. Dämpat men fortfarande spänstigt. Efter lördagens långpass i decimeterdjup slask står det klart att jag har haft en alldeles för romantisk bild av att löpa på vintern.
I november varje år publicerar löpmagasin och bloggar sina första artiklar om vinterlöpning. Det brukar fortgå fram till påsk. Slutsatsen är oftast att en ny arsenal med funktionsplagg behöver införskaffas. Inget fel i det. Kung Bores trickpåse är välfylld och ett adekvat skalskydd skadar inte. Men när merinounderstället är på och nypryls-motivationen lagt sig, då gäller det att bita ihop och faktiskt ta sig ut. Slaget om kilometrarna på vinter står framförallt mellan dig och du.
Vinterlöpning kan vara magiskt bra. Tallheden jag beskrev finns på riktigt. Jag har haft några fantastiska vintermorgnar där. Med hög och klar luft som känns som att andas syrgas. Sådana pass som tillför mer energi än de tar.
Vinterlöpning kan också vara rent bedrövlig. I lördags var det bedrövligt. Jag klafsade runt Norr Mälarstrand och vidare ut på Tranebergsbron mot Bromma. Planen var 30 kilometer i distansfart. Tranebergsbron påminde om mitt första, och hittills, enda Vasalopp. Bakhalt uppför och dåligt glid nedför. Efter åtta kilometer hittade jag ett motionsspår som med lite fantasi fick agera ersättare för minnets tallhed. Efter fem varv på den 1600 meter långa motionsslingan hade den förvandlats till brun sörja. Nockebybanan hem började framstå som ett värdigt alternativ.
Tur att jag hade vare sig pengar eller SL-kort med mig. Passet slutade på 26 kilometer i en trots allt helt acceptabel takt. Jag vet att ett pass i snöslask måste mätas i tid och inte antal kilometer, och att förväntningar på takt och känsla måste justeras ned. Men det är lite svårt det där med att justera förväntningar. I jul kommer jag i vart fall att få en ny chans på den där tallheden. Jag är rädd att förväntningarna kommer att vara högt ställda.
Text: Adam Wahlfeldt
