Tävlingrapport – Veteran DM 3000 meter
I söndags var det inomhus veteran DM i Sätrahallen. Jag satte mig på röd linje 13 till Bredäng för att springa 3000 meter och få ett kvitto på formen.
En av de fördelar som brukar tillskrivas idrottande är att utövarna får komma ut och se sig om i världen. På Instagram har vi till exempel kunnat följa stora delar av sverigeeliten inom löpning på träningsläger i Sydafrika. Sydafrika är ju världen.
Själv satte jag mig på tunnelbanans röda linje nummer 13 i söndags och åkte till Bredäng. Bredäng är ju också världen. Målet för resan var Sätra friidrotts-hall och Inomhus Veteran DM 3000 meter. Veteran tänker någon kanske? Han ser ju ändå ganska pigg ut på bilderna?
Det är han också. Det är bara det att när åldersspannen sattes så såg världen annorlunda ut än idag. Människor ansågs vuxna i och med konfirmationen och blev tant och farbror vid trettio. Fyrtioåringar tittade inte på ”Skam”. Till exempel. Därför börjar veteranklasserna vid 35 år. Det är i vart fall min teori.
Tävling alltså. På med shorts och linne igen (Där slutar förövrigt likheterna med Sydafrika-resenärerna). Det var ett tag sedan sist. Hässelbyloppet närmare bestämt. Efter det blev det några veckors vila som följdes av några veckors sjukdom och sedan har det varit upptrappning och uppbyggnad fram tills nu. Väldigt lite fartträning med andra ord.
Jag har däremot kört mycket mer distans med fartökning i olika varianter och lång backe istället. Mycket tack vare träningen med Fredrikshofs IF. Tretusen meter är dessutom en okänd tävlingsdistans för mig. Så söndagens tävling fick bli en avstämningspunkt dels för hur den typen av träning har fungerat och var jag står rent formmässigt.
Ett gott tecken inför våren
Ganska bra visade det sig. Nu var vi bara två tävlande i M35, så placeringen säger inte så mycket, men det blev ändå min första tävlingsvinst i löpning. DM-guldet i hockey för P12 från 1991 har förvisso väntat länge på en kamrat, men jag är mer nöjd med tiden än märket. 10.13.35 stannade klockan på. Lite retligt att det bara hade behövts en sekund mindre per varv för att klämma sig in under tio minuter. Nästa gång.
Jag ändå mest nöjd med känslan. De senaste veckorna har själva känslan i löpningen varit väldigt bra. Det känns som att alla delar börjar hänga ihop. Det känns avslappnat. Kontrollerat. Lite som att jag inte behöver ta i för att springa fortare. Det räcker med att bara luta sig in i det. Hoppas att det har med teknik att göra. Den är ju inte lika förkylningskänslig som det mer luddiga begreppet ”form”. Svårt att förklara en känsla.
Hur som helst. Ett väldigt gott tecken inför våren.
Av Adam Wahlfeldt
