Krönika: Löpning för löpningens skull
Multna löv. Fuktig höstluft. Elljusspår. Mina första minnen av löpning är synonymt med det som vintersportare kallar barmarksträning. En träningsform som, precis som namnet antyder, bedrivs på bar backe i väntan på is och snö. En övergångsfas. Ett nödvändigt ont för att orka jaga en puck i 60 minuter.
Löpning har funnits med av och till sedan tonårens barmarksträning. Vare sig det rört sig om vasaloppsstart eller stundande badsäsong har löpning varit ett troget redskap i träningslådan. Men löpningen har alltid varit instrumentell. Ett medel för att nå andra mål. Fram till för två år sedan.
Det började som det brukar göra. Efter en period med mycket jobb hade träningen hamnat i skymundan. Ni vet den där lådan längst in i källarförrådet som inte öppnats på länge. Den som lika gärna kan bäras till återvinningen oöppnad. Där låg min fysik.
Arbetsbelastning var ett problem, men det egentliga problemet var brist på motivation. Julen 2014 bestämde jag mig för att ge mig själv en utmaning. Jag ville slå mitt 20-åriga jag och springa milen under 45 minuter. Åldersnoja och nostalgi är en potent brygd.
Tre månader senare ställde jag upp i mitt första lopp. Premiärmilen ute på Frescatiområdet. Hade jag avverkat de två varven på, eller strax under 45 minuter, så hade nog den här texten aldrig skrivits. Med målet avklarat för denna gång hade skorna mest troligt förpassats till lådan. Men nu hände något.
Löpning blev ett mål i sig självt
Framförallt visade inte tiden närmare 45:00 – utan 41:17 vid målgång. Det var kroken. Om jag kan bli så snabb med tre månaders träning, går det kanske – kanske – att nå drömgränsen 40 minuter? Det gick skulle det visa sig. Dessutom hade den strukturerade löpträningen gett en rytm till träning i vardagen. Jag började uppskatta kvällarna med intervaller på Kristinebergs IP.
Till den första Premiärmilen har lagts många fler lopp. Allt från 5000-meter bana till Marathon. Nya målsättningar har ersatt gamla, men framförallt har löpning gått från att vara ett medel till ett mål i sig självt.
Löpning är så mycket mer än multna löv och höstrusk på väg mot något annat. Den är splitshorts och tävlingsnerver. Leriga skor i Lill-Jansskogen. Snödrev på en tom landsväg i januari. Förhoppningar, förkylningar, skador. Oro för skador och förkylningar. Grusade förhoppningar. Ja ni fattar. Löpningen finns där året om. Kilometer efter kilometer. Lopp efter lopp.
Målsättningen inför 2017 är att springa maraton snabbare. Hur snabbt återkommer jag till. För att få hjälp kommer jag att gå med i Fredrikshofs Friidrottsförening och träna med deras Stora löpargrupp. Idén med den här bloggen är att dela erfarenheter och tankar från resan mot ASICS Stockholm Marathon 2017 tillsammans med Fredrikshof. Krönikor kommer att varvas med träningsdagbok och tävlingsrapporter.
Vare sig du befinner dig där jag var för två år sedan eller är en rutinerad räv, är förhoppningen att du ska hitta inspirerande och, i bästa fall, motiverande läsning. Jag heter Adam. Är 37 år. Pappa till en dotter. Make till en fru. En motionär som tar sin löpning på alldeles för stort allvar. Låter det intressant? I sådant fall kör vi.
Text: Adam Wahlfeldt
