Tre anledningar att springa tillsammans
På morgonpasset före jobbet, med hörlurar på löpbandet eller i motionsspåret efter barnens läggning. Löpare umgås mycket med sig själva. Men det behöver inte vara så. Efter ett halvår med en träningsgrupp vill jag slå ett slag för-gängspring.
Jag har alltid tyckt att löpning är en anrättning som skall avnjutas i ensamhet. Under tystnad och med eftertanke. I synnerhet långpassen.
De neon- och kompressions-draperade långlöpargrupperna som alltid vinkar så glatt när vi möts på söndagsturerna lockade mig icke. Långdistanslöpning är en individuell sport och den som inte klarar av att umgås med sig själv i två timmar en söndag morgon är i fel bransch. Eller?
Aristoteles menade att människan är ett socialt djur. Den som inte kan eller inte känner behov av att umgås med andra människor är antingen en ociviliserad best eller en gud.
Efter ett halvår i en träningsgrupp är jag beredd att hålla med Aristoteles. Framförallt har jag insett att det finns många fördelar med att springa tillsammans. Sent ska syndaren vakna, men här kommer i vart fall mina tre fördelar med gäng-spring.
Undvika långpass-blues
Att ha andra att prata med gör att tiden går snabbare, vilket kan vara nog viktigt om det står tre timmars löpning på schemat, men framförallt har jag märkt att sällskap hjälper till att hålla den mentala bäringen.
Jag har generellt inga problem i umgänget med mig själv. Jag trivs med några timmars egentid. Men i takt med att glykogendepåerna sjunker så sjunker även nivån på den inre dialogen. De där tankarna som kändes fräscha vid kilometer fem övergår i ett gubbigt ältande vid kilometer sjutton.
Ett bra långpass-sällskap är både motivation och distraktion. I en större grupp behöver man heller inte oroa sig för att det ska ta slut på samtalsämnen eller känna ett tvång att hålla igång en dialog när andhämtningen blir för tung. Det finns alltid någon annan som kan ta vid med ett inlägg om de senaste skorna eller det bästa sättet att steka en burgare.
Nörd-ventil
Löpning har alla ingridienser för att locka till sig nördar. Det börjar harmlöst. Köra tre pass i veckan. Få lite bättre flås. Kanske sätta upp ett tidsmål för Midnattsloppet.
Innan du vet ordet av så har du blivit en konnässör. Helt plötsligt är det viktigt att veta om vilan mellan tusingarna skall vara 60 eller 90 sekunder. Om du ska prioritera distans den här säsongen? Ellert är det snabbheten som måste förbättras? Och så var det det där med tröskelvärdet. Kanske måste köra lite längre trösklar i marafart. Samtidigt – måste bli snabbare på kortare distanser. Kanske bäst ändå att köra kortare men lite snabbare? Man vill ju inte bli övertränad heller.
Löpning är komplext i all sin enkelhet och allt det här behöver komma ut. Vi människor har ett nedärvt behov av att dela med oss av information. Från savannens jägare som behövde veta var farliga rovdjur höll hus till dagens sociala medier. Vi kan inte låta bli att dela med oss.
Löpkonnässören är inget undantag. För den omedelbara omgivningen kan det bli påfrestande. Så att få några timmar i veckan där alla, i varierande grad och omfattning, är lika nördiga, är nyttigt för löparens sociala liv.
Flytta fram gränserna.
Om man jämför tidsutvecklingen på marathon jämfört med tiderna på Kentucky Derby, så följs de åt ungefär fram till 1950. Då planar utvecklingen för hästarna ut, medan människans marathontider fortsätter att sjunka. Anledningen tror forskarna är att människor kan använda sin mentala kapacitet för att påverka fysisk prestation. Vi kan helt enkelt inspireras av andra.
När jag sprang själv så bestod min löpvärld av mig själv och eliten på tv. Kanske några andra glada amatörer som man pratade med på loppen, men i stort bestod mitt universum av mig. Eliten och deras prestationer är så klart inspirerande, men det är svårt att omsätta den inspirationen till banpasset på tisdag kväll. Gapet är för stort.
Att springa med en grupp där det finns löpare som är bättre, men som är bättre inom rimlighetens gränser, är väldigt inspirerande. Att veta vilka personbästa de har och att se med egna ögon vad det innebär på en 400 hundring på träning ger en bättre känsla för vad som är möjligt, och omöjligt. Det finns något tydligt att fästa målsättningen på.
Löpning kan absolut avnjutas ensam. Att ge sig ut på en lugn distans efter jobbet i kvällssol eller att bita ihop och hitta flytet igenom tio kilometer i marafart i lätt duggregn är en lisa för själen. Men att byta ut några av de ensamma milen mot gäng-spring kan ta löpningen till nästa nivå. För när allt kommer omkring så är det kanske bättre att äta gröt tillsammans än oxfilé ensam.
Av: Adam Wahlfeldt
Löparglädje i Löparakademins gäng under Parkrun. Foto: Parkrun IF
