Terrängvarvet – En mytomspunnen löprunda

Ända sedan jag gick med i Fredrikshof har det pratats om ”Terrängvarvet”. Pratats på det där speciella sättet. Så som folk pratar om något som har en högre betydelse än bara beståndsdelarna i namnet. Terrängvarvet är mer än ett varv i terräng. Det är en del av klubbens identitet och historia.

Enligt sägnen började Fredrikshof springa Terrängvarvet på femtiotalet. Eller var det Anders Gärderud tog initiativet? Hur går bansträckningen nu egentligen? Terrängvarvet har alla komponenter som krävs för att skapa en legend. En lång och diffus historia och du måste ta rygg på en initierad klubbmedlem för att ens hitta rundan.

I lördags fick jag så äntligen chansen att kliva in i ringen av initierade. Ett kliv som känns i baksidorna av låren än i dag.

För några år sedan sprang jag ofta Ursvik Extrem 15k och tyckte då att jag var ganska häftig. (You had me at ”Extrem” liksom.) Men jag är ledsen Ursvik. Terrängvarvet är hårdare och det inte bara på grund av längden.

Terrängvarvet är ­ca 24km långt beroende på hur rätt man prickar spåret. Det har ungefär samma antal höjdmeter som lidingöloppet. Höjdmetrarna är fördelade på femtontalet rejälare backar. Med Frösundatoppen som den givna höjdpunkten.

”Du får springa om…om du vill alltså?”

Lördagens pass började som det brukar i en förhållandevis modest takt. Men jag har lärt mig nu. Det kommer att öka. Så när jag fick uppmaningen: ”Du får springa om…om du vill alltså?” i första rejäla stigningen upp på Stora Lappkärrsberget så nappade jag inte den här gången.

Mystempot höll knappt halva rundan. Efter elva kilometer började det pratas om ”bra tider” ”acceptabla tider” och ”skamgränser”. 2.10 hade noterats. Men då i halvmetern med snö. Någon halvmeter snö var det inte i lördags, så då var det 2h som gällde som övre gräns. 5 minuters tempo låter kanske inte så farligt, men med många och ojämna höjdmeter under fötterna är det ganska snabbt.

Först var det kul. Lite skönt att få ligga på lite på den förhållandevis platta sträckan efter Ekhagen. Efter en brantare backe upp i ingenstans efter Ulriksdals slott, där jag drog på mig ordentligt med mjölksyra för att haka på stigfinnaren längst fram, började det bli lite obekvämt. Efter sextiotalet höjdmeter upp på Frösundatoppen hade obehag ersatts av ont.

Allt fokus på ”acceptabla tider” var som bortblåst. Nu handlade det om att få ner den ena foten tillräckligt fort framför den andra för att inte tappa bort ryggen på någon av dem som hittade vägen. Rent löptekniskt innebar det att acceptera syra i backarna och be till gud att kroppen klarade att transportera bort den i 4.10 fart på de flacka partierna mellan.

Det klarade den faktiskt hyggligt. Om än inte utan protester. Sluttiden landade på 1.53. Enligt expertis på platsen en acceptabel tid för en nybörjare. För mig som har tänkt springa maran i 4.00-takt var det ett fint formbesked. Att återhämtningen fungerar i de farterna så borde innebära att formen är på väg i rätt riktning.

Stort tack för att jag äntligen fick testa Terrängvarvet och hatten av till alla som var med på lördagens pass.

Av: Adam Wahlfeldt

 

Blogg

Prestera Mera

Prestera Mera är en blogg mer råd och tips om hur du kan få din kropp att just prestera mera. Biomedicinarna Tommy och Simon, grundare till Umara, är dina guider på resan.

Läs inläggen
Kostråd

Bra mat för löpare

Läs mer
Sverige på fötter

Sugen på att börja springa?

Läs mer
Tävla och träna

Lopp och löpargrupper

Läs artiklar om lopp och löpargrupper