Löparklubben i mitt liv, en kärlekshistoria
Ett stort Team Blekinge-gäng samlade vid Bromölla Marathon.
Jag sitter i fåtöljen och konstaterar att jag varit med i Team Blekinge i snart 25% av mitt liv. Någon gång runt 2004 tog jag snabbt kliven från hangaround och prospect till fullvärdig medlem.
Jag hade börjat springa lite lopp på egen hand några år tidigare, även om intresset för löpning föddes långt tidigare. En kombination av Anders Gärderuds oförglömliga OSlopp, min gympalärare och fotbollstränare Leif Gerhardsson som var lokalt språkrör för joggingvågen på solen och vindarnas ö där jag växte upp, samt finnkamperna på TV som jag brukade avsluta med att anordna egna finnkamper i trädgården, hade planterat löparintresset i mig.
Ett nöjt träningsgäng efter tisdagsintervaller.
Jag gjorde några Öländska kyrkstafetter på den klassiska banan som då sträckte sig längre norrut på ön, och något Victorialopp, men fotbollen tog överhanden till slut och löparlivet hamnade i en lång träda.
Den egentliga comebacken skedde 2000 på broloppets halvmara med fantastiska 80000 deltagare.
Min äkta hälft Eva var redan med i en obskyr klubb som hette Team Blekinge dit hon blivit lockad av några ”maratontanter”, gissningsvis några år yngre då än vad jag själv är idag. De sprang för mig helt orimliga distanser. Jag hade även ”på stan” hört ryktet om att det i stort sett bara var elit som var med där, men Eva dementerade och tyckte jag borde prova. Jag fortsatte dock på egen hand och tränade en del utan någon koll eller egentlig målsättning och började snart notera att det skedde ingen egentlig resultatförbättring. Det blev lite göteborgsvarv och Lidingölopp och svenska klassiker några år. Emellanåt mötte jag Team-löparna, när de grupptränade, på mina egna träningsrundor och minns att det såg bra mycket tuffare och seriösare ut än min träning.
2003 bestämde Eva och jag att man bör springa ett marathon innan man packar ihop löpgrejorna för gott, och ska man bara springa ett i sitt liv så kom vi fram till att det bör vara New York. Sagt och gjort, vi och två kompisar checkade in på lägenhetshotell, granne med Lennons trappuppgång nära målgången i central park. Samma år visade det sig att Team Blekinge anordnat resa dit och bodde på ett närliggande hotell. Loppet var mäktigt i alla bemärkelser och gav mersmak trots att jag kraschade totalt sista milen.
J-O Nilsson, Ironman i Kalmar 2019
Någon gång i den här vevan mötte jag, Bengt-Åke ”BÅS” Svensson för första gången i ett skidspår. Klubbens grundare och nestor berättade några roliga anekdoter om Teamet som lockade. En annan teamare som pushade mig att börja var Gilbert Erlandsson som följde mig och mina lagkompisar på fotbollsplanen. Tror faktiskt det var ett snack med honom som fick mig att våga testa.
Så strax efter hemkomsten från NYC stod jag med darr på underläppen i klubblokalen på Tennvägen och lyssnade på tugget. Minns att det hördes en hel del snack om resultat som kändes lite overkliga. ”Rå men hjärtlig”, så kan man nog beskriva stämningen då i herrarnas omklädningsrum. Första passet blev smärtsamt. Dagen till ära var det lite grisigt väder och idel hårda löpare som gav sig iväg för att köra tusingar på cykelbanan. Den mänskligare grupperingen i omklädningsrummet hade valt att köra ett annat håll, vilket jag totalt missade.
Jag kommer ihåg hur jag slet som ett djur men ändå hamnade ohjälpligt efter och blev rejält nedslagen. Kan villigt erkänna att det var känsla av ”aldrig mer” och ”snacket på stan var nog rätt” just där. Men efter passet fick jag massor av ryggdunk och high fives. Lite träningstips och löften om att fortsatt deltagande skulle göra underverk. Efter dusch fastnade jag på den mytomspunna tisdagsfikan i klubblokalen där det snackas träning, löpning och livet i allmänhet. Där har många nya bekantskaper mötts.
Minns att detta surr i lokalen tidigt satte ett beroende hos mig. Jag kom tillbaka nästa träning och nästa och nästa… Blev peppad av klubbkompisarna, började köra lite strukturerat, och letade fram Szalkais upplägg för Stockholm Marathon.
På ett halvår i klubben sänkte jag mitt personbästa på halvmaran med en kvart, upptäckte vilken härlig gemenskap och kultur som fanns, och att alla nivåer på löpare faktiskt var med. Snart var jag med på ”allt”, resor, långpass, intervaller, funktionär, skrev race-rapporter i klubbtidningen, städade klubblokal osv. Det krävdes sjukdom eller liknande för att inte dyka upp på ett träningspass, ganska snart blev den här klubbens äventyr en prioriterad del av min vardag.
Lite senare fick jag det för mig konstiga erbjudandet att ta hand om träningen, tvekade en hel del… men gick på magkänslan att utmana mig själv. Ångrar det inte en sekund. Jag har utbildat mig och lärt mig massor och förhoppningsvis kunnat dela med mig också. Från att ha varit ensam tränare så är vi nu en tränargrupp och erbjuder två nivåer på varje träningspass.
15 år senare har jag fått uppleva så mycket roligt och lärt känna massor av fantastiska och inspirerande människor tack vare Teamet. Underbara tävlingsresor utomlands och i Sverige, vuxenkollo/träningsläger, träningar, runners high, galna roliga idéer som blivit till verklighet, fester, grymt fina egna tävlingsarrangemang, en svårslagen social träningsgemenskap, klubbkvällar med gäster och finfika, nya löpare som hela tiden dyker upp påvåra träningar osv osv. En annan sak är människor som blivit äkta par och bildat familj efter att ha träffats på våra aktiviteter – det säger väl allt 🙂
Att ge lite av sin egen tid för klubben har blivit en självklarhet då jag får så mycket tillbaka. Mycket av klubbens kultur hänger på att så många är beredda på att vara lite ideella. Allt detta gör att jag hoppas att den här love storyn med Team Blekinge håller i sig i massor av år till.
Har du vägarna förbi eller bor i närheten av Karlskrona, tveka inte att komma förbi klubblokalen och spring med oss. Kanske blir du också kär, antingen i klubben eller i nån annan löpartok?!
J-O Nilsson, Team Blekinge
Team Blekinge på FB
